160616, nu kör vi!

Nu ska jag inte prata för någon annan egentligen, men min blivande make har aldrig visat något större intresse av att gifta sig. Eller rent ut sagt så har han varit extremt motsträvig (vilket fortfarande är en underdrift). Jag har inte brytt mig så mycket om det där med bröllop heller, men efterhand som tiden gick så insåg jag att han är min Människa. Han är min bästa vän och själsfrände och under mina första 44 år av mitt liv har jag aldrig träffat någon (förutom mina barn såklart) som står mig närmare än vad han gör. Det finns ingen som känner mig så bra som han.

Så helt plötsligt fanns tankarna där på bröllop. Vi kommer aldrig att skaffa barn tillsammans och jag vill ha något som visar hela världen att vi är mer än sambo. Mer än "någon som bara får hänga kvar".

Så en dag stod vi där i smyckesbutiken i Kristianstad och tittade på ringar. Eller snarare ett antal dagar stod vi där.. De första fyra-fem gångerna var vi otroligt oense och jag tror till och med att jag slängde ur mig orden "Jamen vi skiter väl i detta nu då!" och just i den stunden trodde varken jag eller kvinnan som jobbade i affären att det någonsin skulle bli en förlovning. Men käre sambon drog in mig där en gång till och helt plötsligt föll allting på plats.
Förlovningsdatumet var inte svårt att bestämma. 160616.... Det betydde mycket för mig för det skulle varit min mormors 90-årsdag, och det var dessutom mina föräldrars 43-åriga bröllopsdag. För min sambos del betydde det att det var en cool sifferkombination, och där och då bestämde han att vi skulle gifta oss 180818 (eftersom 170717 var en onsdag..)

Det var mitt i vår båtluff med barnen men just den 16 juni befann vi oss på Santorini och det var ett perfekt ställe att förlova sig på. Förutom lite lite problem att få ringen på mitt tjocka finger och förutom att jag fick lite panik för att jag inte kunde få av den igen, så var det en underbar dag.

Nu började vår resa.